Jag har nog haft mina svettningar sedan barn, men minns dem inte förrän i tonåren. Men det kan ju handla om att det var då det började störa mitt liv. Min pappa hade samma problem och jag kan minnas hur jag som barn skrattade åt att han svettades när han skruvade o lagade saker.
Gymnastiken var jobbig i skolan. Jag eftersvettades i timmar. I gymnasiet skippade jag gympan eller gick till simhallen i stället. Men träna skulle man ju, så jag åkte till stan på kvällarna för att gå på något liknande Friskis. Pappa hämtade mig efteråt för jag ville ju inte åka pendeltåg röd och svettig.
Problemet finns förstås fortfarande kvar men idag bryr jag mig inte lika mycket. Även om det förstås stör träningen. Jag har alltid papper i tränings-bh:n och måste stanna upp på passen och torka ansikte, nacke och bringa.
Jag kan inte dammsuga (en 2:a) utan att behöva duscha efteråt. Jag kan inte cykla till jobbet eller sociala sammanhang för då rinner svetten 30–60 min efter och jag känner mig äcklig. Jag kan inte dansa när man är ute trots att jag älskar det. Och att vara på ett trångt uteställe känns inte längre roligt när det ser ut som man har duschat då håret är genomblött och sminket har för länge sedan runnit bort. Jag planerar klädsel och tid (ser till att vara på mötesplatser innan utsatt tid för att kunna eftersvettas) efter svettningarna. Just eftersom jag svettas i ansiktet så syns det ju alltid. Och det är ju inte så att det är lite dagg på huden, utan det rinner. En vän som jag varit ute med säger att det ser ut som om jag har ticks då jag far över ansiktet med handen för att hela tiden torka svett i panna, kinder, överläpp och nacke.
Det dröjde länge innan jag insåg att jag kunde få behandling för detta. Jag hade i mitt jobb coachat en man som åkte till Köpenhamn och fick behandling, men jag tänkte inte att det var för mig. ”Han svettas säkert mer än jag”. Men när jag för ca 3–4 år sedan kom i kontakt med Svettmottagningen, och fick göra deras test innan mötet med läkare, insåg jag hur mycket svetten styr min vardag och hur jag hade hittat olika sätt att hantera något som jag inte ens skulle behöva hantera. Det är en diagnos och man ska få hjälp för den. Jag tycker att det är helt galet att man som patient ska betala så dyra behandlingar. Men å andra sidan är varje stick (botulinumtoxin) värt det.
När jag är behandlad är det som att känna sig fri. Jag kan cykla vart jag vill, jag sitter inte och skäms inför nya människor för att svetten rinner, jag kan dammsuga lite snabbt osv. Tyvärr har jag inte råd att göra behandlingen så ofta som jag skulle behöva och har då prioriterat sommaren. Jag säger det igen; hur kan en godkänd diagnos inte få ingå i den svenska vården med högkostnadsskydd, det är ju galet och lägger ju än mer skam på oss som redan skäms för vår svett.