Jag har lidit av hyperhidros sedan jag var ett litet barn. På dagis var min värsta mardröm att alla skulle stå i ring och hålla hand eftersom barnen bredvid mig alltid frågade varför mina händer var så varma och blöta. I skolan kunde jag inte skriva i mina anteckningsblock utan att lämna blöta fläckar på pappret, vilket jag försökte gömma med mitt pennskrin. Idrottslektionerna var alltid roliga fram tills vecka 50 då det var dags för den årliga juldansen och jag desperat försökte övertala mina föräldrar att jag var sjuk och behövde stanna hemma. Vid ett tillfälle gick jag in på toaletten och tryckte ner två fingrar i halsen för att försöka få fram en kräkning, endast i syfte att slippa undan dansen i skolan.
Svettningarna associeras således inte bara med en enorm ångest i sociala sammanhang, utan begränsar mig även i vardagliga handlingar. Att inte kunna skriva på papper, använda tangentbord, fatta grepp om vikter på gymmet eller spela piano utan att det rinner svett nedför händerna och objektet i fråga upplever jag som ett fysiskt handikapp i min vardag.
Som tur var fann jag modet att söka vård i ung ålder och har sedan dess återfunnit livskvaliteten jag saknat innan. Från mitt perspektiv är dessa behandlingar absolut nödvändiga för att jag ska kunna leva ett obehindrat och lyckligt liv. Fram tills i år har jag varit student med begränsad budget, men frågan om huruvida det är värt att betala flera tusen för en behandling har aldrig kommit på tal då svettningarna som skulle återuppstå om jag missade en behandling är fullkomligt outhärdliga.
Därmed vill jag tacka all vårdpersonal som hjälper patienter som lider av hyperhidros. Utan er hade jag inte kunnat leva mitt liv fullt ut. Tack tack och återigen – tack!