Jag svettades mycket redan som bebis och min mamma bytte kläder flera gånger dagligen på mig, speciellt strumpor. Vi började tidigt att söka vård då jag får värmeutslag av svettningarna. Det blev ett större problem för mig när jag började skolan och andra förutom jag märkte av det och barn kunde fråga eller tycka att det var äckligt att hålla mig i handen för att dom var blöta eller såriga. Det gjorde att jag tidigt vägrade gå till skolan och kände mig väldigt utanför. Idrotten deltog jag nästan aldrig på och missade proven medvetet då provpappret alltid blev så fuktigt och förstört och jag tyckte det var så pinsamt att be om ett nytt framför klassen.
Jag var alltid väldigt noga med att alltid ha minst tre par svarta strumpor med mig när jag gick utanför dörren så jag kunde byta när jag var tvungen att ta av mig skorna. Att alltid ha långärmad tröja av bomull i mörk färg så jag kunde ha den över händerna och mörka byxor som gick att torka sig på. Och jag har alltid varit tvungen till att ha papper och våtservetter i fickan så man kan torka händerna och fräscha upp fötterna som är instängda i skorna. Jag var så avundsjuk på min syster som alltid kunde klä sig i fina färger och ha på sig sandaler utan strumpor. Jag ville också kunna vara med på alla lekar utan att skämmas eller att bli lämnad utanför för att ingen ville hålla mig i handen.
Har träffat många olika läkare och alla har haft olika förklaringar bland annat plastallergi, brist på underhudsfett mm. Har även blivit skickad till psykolog som 9-åring då detta tydligen skulle vara psykiskt pga. mina föräldrars skilsmässa, men svettningarna började långt innan dess. Detta ledde tyvärr till att jag totalt vägrade prata med mina föräldrar och slöt mig ännu mer angående mitt mående då jag trodde på psykologen och anklagade mig själv och mina föräldrar för mina svettproblem. Min mamma visste inte hur hon skulle hjälpa mig och hittade till slut till Sophiahemmets svettmottagning när jag var 11 år gammal.
Hon tog kontakt med dem och bokade in ett möte med deras läkare. Jag vägrade dock gå dit jag ville inte prata med någon om mina problem för jag kände att ingen kunde hjälpa mig och jag skämdes för ingen förstod mig. Jag tyckte det var hopplöst. Men efter mycket om och men följde jag med och fick träffa den första som förstod mig! Någon som kunde berätta att jag inte var ensam, att jag inte behövde skämmas, att det inte var psykiskt, det var inte någons fel och det fanns hjälp att få! Jag fick äntligen en diagnos och en behandling som fungerade för mig och mitt liv blev helt annorlunda.
Efter att ha fått behandling med botuliniumtoxin ett par gånger blev mina betyg bättre och jag mådde hur bra som helst. Jag hade skaffat mig vänner, kunde klä mig som jag ville och ha sandaler för första gången på sommaren utan att skämmas och få skavsår! Men lagom in i tonåren då allt annat är lagom jobbigt fick jag sluta med behandlingarna då vi inte kunde betala själva och landstinget inte bekostade det längre då det inte är en sjukdom enligt dom!
Fick då börja med tabletter Ditropan i väntan på behandling. Dom hjälpte ett tag men blev väldigt muntorr och fick väldigt ont i magen men fortsatte att använde dom då det var det enda som hjälpte. Jag berättade inte för någon hur dåligt jag mådde av tabletterna för dom hjälpte mig, jag ville inte tillbaka till mitt tidigare liv utan vänner, skola, färger. Jag ville vara som alla andra.
Men det gav mig magsår när jag var knappt 14 år gammal. Som tur var fick vi börja åka till Köpenhamn och Oslo för behandling och Försäkringskassan betalade. Det var väldigt bra men lite längre väntetider och jag som har effekt ungefär 2 – 2,5 månader hade behövt åka var tredje månad (får inte göras oftare). Jag fick då tabletter utskrivna, Egazil, att använde mellan behandlingarna. Det fungerade bra.
Fick även en behandling av landstinget i Västra Götaland men med noll effekt! Hade då fått behandlingar av svettkliniken i 5 år och alltid haft effekt! Jag utbildade mig till undersköterska i gymnasiet då det var min dröm att jobba inom vården och har gjort det nu i några år men när kliniken i Danmark stängde kändes det som att jag inte skulle klara av att vara inom vården längre. Kan inte få på mig handskarna och att använda handsprit 100 gånger om dagen på såriga händer är inte jätte roligt.
Jag kände att jag tappade glädjen och självförtroendet jag byggt upp under åren ganska fort.. Jag har tur som har hittat en partner som stöttar mig men det har varit svårt att vara öppen om mina problem och speciellt i början med bland annat intimitet. Vi har dessutom en liten dotter och det är jättejobbigt att känna att man inte kan bära sitt barn utan att hon blir sjöblöt!
Idag får jag bekosta behandling själv var tredje månad ca 11 – 14 000 och det blir fruktansvärt mycket pengar som jag tyvärr inte har. Jag får spara in på allt annat möjligt men det går ändå inte. Jag kan inte ta ett lån eller avbetalning inför varje behandling och att alltid vara tvungen att fråga andra (familjemedlemmar, vänner mm) är otroligt jobbigt! Det är väldigt kränkande att man inte kan få den hjälpen man behöver och dessutom har fått tidigare från landstinget!