Nora, 27 år, lärare
Min hyperhidros började plötsligt en sommar då jag var 13 år. Jag började svettas mycket på händer och fötter, fast jag var inte varm eller nervös. Jag svettades konstant.
Jag började omedelbart känna skam och ångest kring detta och tänkte länge på hur jag skulle berätta för min mamma för att få hjälp på något sätt. När jag äntligen hade samlat mod att göra det, skrattade hon bara bort det som om det var inget. Jag upplevde det som traumatiserande och det resulterade i att jag fick ännu mer ångest och gjorde allt jag kunde för att dölja det för att inte återuppleva det som hade hänt med min mamma.
I 10 år dolde jag sjukdomen på olika sätt, jag slutade spela piano för jag var rädd för att min lärare skulle se de blöta tangenterna, jag gick inte på skolavslutningar, undvek att träffa nya människor, och om jag var tvungen att skaka hand passade jag på att ta handsprit eller hålla en kall flaska med vatten jag kunde skylla på när mina händer var kalla och blöta.
Hyperhidros har negativt påverkat min personlighet, mina livsval, mina relationer och är även anledningen till att jag utvecklade social ångest.
Efter jag fick min första behandling på svettmottagningen förändrades mitt liv totalt. Jag kände mig så fri och ”normal”. Jag är väldigt ledsen för att vi inte får hjälp numera för att betala de dyra kostnaderna till behandlingarna och hoppas våra berättelser belyser realiteten av att leva med hyperhidros och alla svårigheter det medför.