Emma, 27 år
Jag vill minnas att jag, tillsammans med alla andra i min klass, började svettas mycket mer när vi kom in i puberteten. Jag minns främst att killarna hade mycket problem med svettlukt. Det var jag och en till tjej i min klass som alltid gick omkring med stora svettfläckar främst under armarna. Själv skämdes jag otroligt mycket och såg till att ha svarta kläder, men jag minns att min kompis hade på sig vilka kläder som helst, även plagg i färger där det tydligt syntes om de blev våta fläckar. Hon blev retad för det och bakom hennes rygg kallade vi, inklusive jag, henne för äcklig som svettades så mycket. Jag berättade aldrig för någon om mina problem med svettningar, jag dolde det och jag tror inte att det var någon som märkte någonting faktiskt.
Jag har först och främst problem med armhålorna, de är aldrig torra. Jag har även problem med diverse veck på kroppen, bl.a ljumskar, under skinkorna och komiskt nog även armveck och knäveck då de är böjda under en varm sommardag. Jag är tacksam över att mitt ansikte, händer och fötter är skonade från överdriven svettning. För mig är det ganska lätt att dölja svetten med hjälp av mörka kläder osv. Nu i dessa sommartider så har jag också många problem i underlivet där jag svettas jag mycket. Där brukar jag kunna få problem med dålig lukt. Jag är noga med att hålla efter hygienen, särskilt intimhygienen, men det känns som att det blir problem med lukt oavsett hur mycket jag håller efter med dusch, våtservetter, byte av underkläder flera gånger om dagen osv.
På gymmet skäms jag när jag lämnar fläckar efter mig på t.ex. cykelsadeln efter träning. Svettfläckar på rumpan besväras jag också mycket av. Jag är mycket noggrann över vilka färger jag har på mina byxor och precis som med tröjor så har jag bara plagg i färger och mönster där svettfläckar inte syns, svart, blommigt mm. Eftersom jag även svettas i knävecken så kan det uppstå fläckar även där.
Skulle jag ha på mig ett par ljust grå mjukisbyxor t.ex. och sätta mig ner på en bänk en varm dag så skulle jag efter 10 minuter då jag reser mig upp ha synliga fläckar mellan och/eller under skinkorna. Har jag också haft böjda knän kan det även vara fläckar i knävecken. Detta skäms jag så mycket över att jag på somrarna undviker att sitta ner överhuvudtaget. Om jag absolut måste så brukar jag ha på mig en kjol/klänning och på något sätt lyfta upp den då jag sitter ner så att jag inte sitter på den utan kan istället komma undan med svettfläckar på trosorna. Men är det en stolsdyna på underlaget så finns inte en chans i världen att jag sätter mig ner. Tänk om någon ser fläckarna eller sätter sig där och känner att det är blött. Jag har också vissa problem med svettningar mellan brösten och till viss del på nacken och ryggen. Främst under sommarmånaderna. Under vintermånaderna har jag främst uttalade problem med veck och armhålor.
Jag vågade aldrig räcka upp handen i skolan då jag var rädd att fläckar skulle synas. Jag har alltid varit liten i kroppen, kort och låg vikt. Så folk har tyckt att det är roligt att lyfta upp mig, bara för att de kan, då jag väger så lite. Jag hade i unga tonåren fullkomlig panik och var ständigt rädd att någon skulle ta i mina armhålor för att lyfta upp mig och känna att det var blött. Som jag beskrev tidigare kan jag heller inte sitta ner en varm sommardag utan att lämna fläckar efter mig på kläder eller t.ex. stolsdynor. Jag har varit tvungen att undvika nya arbetskläder in i det sista då de t-shirtarna haft en färg som svettfläckarna syns tydligt på.
Jag har skämts otroligt mycket över mina svettningar, fläckarna främst. Lukt har jag klarat mig ifrån då jag är mycket noga med hygienen. Alla mina vita linnen och t-shirtar blir gulfläckiga i armhålorna efter några användningar så de får jag slänga. Det har även hänt att trosor frätts sönder.
När jag var i tonåren klistrade jag fast trosskydd i armhålorna om något krävde att jag hade en tight eller t.ex. grå tröja på mig. T.ex. under klassfotot i 9:an skulle alla ha på sig ljusgrå tröjor och jag tog på mig den sekunden innan bilden skulle tas och tog sedan av mig den snabbt som attan för att det inte skulle hinna bli synliga svettfläckar på den.
Jag tog kontakt med min vårdcentral efter att ha läst på internet att om man, ifall inte t.ex. absolut torr ger tillräcklig effekt, kan få prova läkemedelsbehandling mot HH. Min läkare tog mina symtom och besvär på allvar och tittade sedan i min läkemedelslista och såg att en utav de mediciner jag tar dagligen, mina antidepressiva, har ökat svettning som vanlig biverkning. Läkaren menade då att det inte vore någon mening att sätta in medicinering som skulle hjälpa mot svettningar då jag redan tar en medicin som ökar dem. Trots att jag förklarade för honom att jag svettas varken mer eller mindre efter att ha börjat med den medicinen, men han ville att jag skulle sluta med den innan vi kunde sätta in någon medicin mot hyperhidros.
Nu i år när sommaren var på intåg kontaktade jag min nya vårdcentral där jag fick en telefontid med läkare, på grund av Corona har de telefonmöten så långt det går, och jag berättade för honom om vad den andra läkaren sagt angående mina antidepressiva. Men denna läkare lyssnade på mig och tyckte att det var ok att sätta in ditropan. Jag har tagit ditropan i en vecka nu, 2,5mg och känner att det hjälper och jag är så tacksam över det. Jag ska ha uppföljning om ca 2 veckor och då ska vi eventuellt prova höja dosen.
Inte förrän efter jag fick min diagnos ”på papper” har jag vågat prata om och berätta om mina besvär inför vänner och bekanta. Innan jag blev diagnosticerad och jag inte visste säkert om det var hyperhidros jag hade så kände jag mig alltid så smutsig och äcklig med mina svettfläckar under armarna och lite här och var på kroppen. Det kändes som att det var mitt fel att jag svettades så mycket, att jag borde ha kunnat göra nånting åt det på egen hand. Men när jag fick bekräftat att det är en sjukdom jag har, att det inte är just mig som person eller något jag gör som är felet utan att det är min kropp som fungerar annorlunda så kunde jag släppa på skammen.
När jag fick börja med ditropan för en dryg vecka sedan så lade jag ut en bild på läkemedelsförpackningen och skrev en text om hur lättad jag kände mig över att få börja behandling mot mina besvär. Jag inledde det inlägget med: Det är inte många som vet om det här då det är en av mina största hemligheter, men jag känner mig redo att dela med mig av det nu. De flesta kommentarer handlade om hur stark och modig de tyckte jag var för att jag delade med mig. Jag har även fått privata meddelanden från personer som har liknande besvär och undrar hur jag gjorde för att få hjälp med det.
Jag har lyckats dölja mina svettningar bra under mitt liv, alltid haft kläder där svettfläckar inte syns osv. Men nu när jag är öppen om min diagnos så har jag fått nån fråga. Flera stycken har undrat om jag inte behöver tänka på att dricka extra mycket vatten när jag svettas så mycket och många visar medkänsla över att jag inte kan ha vilka kläder jag vill.