Mina svettningar utvecklades i tonåren. Kom ihåg när jag stod i korridoren och jag fick en kommentar, du är alldeles svettig på din överläpp. Jag skämdes så mycket.
Jag försökte alltid dölja med svarta, stora kläder och inte dra till mig uppmärksamhet. Jag har kommit långt i det mentala idag, men det påverkar mig dagligen ändå. I allt jag gör. Jag kan inte skämta eller vara så avslappnad som jag vill socialt. Jag lämnar märken på stolar och tangentbord. Jag drar mig ibland för att vara nära en kille jag dejtar.
Jag vill inte att det ska styra mitt liv, men vad jag än gör finns det med mig. Jag vill bli ”fri”, kunna gå till ICA som alla andra, eller sitta på tunnelbanan utan att tänka på mina svettningar. Jag berättar för vänner och familj, men svårare när jag dejtar.
Jag hoppas verkligen vi får det stöd och den hjälp vi behöver framöver. Man klarar inte att finansiera allt själv.