Lisa, 34 år, medicinsk sekreterare

Det tidigaste minnet jag har av att svettningarna ställde till det för mig är från högstadiet. Jag och en kompis drev omkring på stan i sällskap med ett gäng killar – varav en jag var kär i. Jag kastade en blick i en spegel och upptäckte till min förskräckelse att jag hade stora svettfläckar under armarna. Jag skämdes något enormt och köpte i panik första bästa tröja att gömma mig i. En ljusgrå melerad huvtröja i sweatshirtmaterial. Snart skulle jag lära mig att det är i princip det sämsta man kan ha på sig om man vill dölja svettningar.

Jag var inte så erfaren då – till skillnad från nu, 20 år senare. Nu har jag så bra koll på vilka färger, mönster, material och klädmodeller som inte funkar svettmässigt att jag knappt ser de plaggen när jag är och handlar. Min hjärna liksom sorterar bort dem automatiskt eftersom jag vet att de inte är aktuella. Ibland, om det är ett alldeles särskilt fint plagg, kan det slinka igenom filtret och jag stannar upp och tittar på det med en suck och en känsla av sorg. Jag känner avund gentemot dem som bekymmersfritt skulle kunna köpa plagget och bära det utan att behöva oroa sig för att det ska uppstå svettfläckar under armarna, på magen eller kring underlivet, eller för att det ska lukta illa. Utan att behöva tänka på att ha med sig nöd-ombyte eller tröja att gömma sig i.

Min hyperhidros har alltså i allra högsta grad påverkat mina klädval de senaste 20 åren (t.ex. tog jag studenten i en helt gräslig blommig klänning med volanger, för att det var det ”säkraste” jag hittade), men den har även påverkat annat – bl.a. mitt yrkesval och mina intima relationer. Jag behövde välja ett yrke där jag själv kan bestämma vilka kläder jag ska ha. Och vad gäller att vara intim med någon, och överhuvudtaget klä av sig inför någon annan, så har det varit förenat med oro för att personen ifråga skulle se/känna hur svettig jag var eller att jag skulle lukta illa. Jag skulle tro att hyperhidrosen också påverkat mig psykiskt, eftersom den under så lång tid varit ett konstant orosmoment som haft inverkan på mitt beteende och mina känslor.

När jag var kring 18-19 år fick jag reda på att det fanns behandling att få, men jag drog mig för att kontakta vårdcentralen för det – jag tyckte att det var för pinsamt. Till slut övertalade jag min läkarpappa att remittera mig till svettmottagningen (där man blev lite förbryllade över att remissen kom från akutmottagningen). Där fick jag träffa den fantastiske läkaren Carl Swartling, och fick sedermera mina första injektioner med botulinumtoxin i armhålorna.

Dessvärre fick jag ingen effekt överhuvudtaget och blev helt nedslagen – jag hade hoppats så mycket på det här och så funkade det inte. Efter några månader fick jag försöka igen, med lite högre dos, men fick ingen effekt då heller. Luften gick ur mig och jag orkade inte ta tag i det igen förrän efter ett par år. Då fick jag testa en annan typ av botulinumtoxin (typ B, istället för typ A som jag fått de första gångerna). Den här gången fick jag effekt och var förstås euforisk. Tyvärr höll effekten bara i sig cirka en månad fullt och ytterligare en månad halvdant, men det var ju ändå revolutionerande.

Jag kom aldrig till den punkten att jag vågade ha vilka kläder som helst, men jag kände mig ändå väldigt fri i jämförelse med hur det brukade vara. I drygt tio års tid gick jag regelbundet (så ofta jag fick) och fick högsta dos, men effekten varade aldrig längre än drygt en månad fullt och ytterligare en månad halvdant. Sköterskorna var fantastiskt fina och medkännande och vi diskuterade vilka alternativ som fanns, t.ex. utrymning av svettkörtlarna, men jag vågade inte försöka gå vidare med något ingrepp.

Fick prova felodipin (Plendil), men märkte ingen effekt mer än huvudvärk. Åt också oxybutynin (Ditropan) till och från. Det hjälpte mot svettningarna, men jag blev extremt torr i munnen och hes, vilket tyvärr inte alls funkade med mitt jobb. Med tiden kände jag dock att jag behövde sprutorna alltmer sällan. Precis som för min mor, som också har en överdrivet svettig historia, blev besvären mindre med åldern. Till slut kände jag att jag inte hade så pass stora problem att det var motiverat med behandlingen, så jag slutade. Besvären från armhålorna har fortsatt minska (även om jag inte är nere på en ”normal” nivå än), men jag har istället fått mer problem med underlivet/ljumskarna. Jag har dock inte orkat ta tag i att undersöka vad det finns för behandlingsalternativ, utan har förlikat mig med att det är såhär. Hoppas på att det blir bättre med åldern.