Lena, 41 år, skötare

När jag var 10–12 år fick jag höra min första kommentar angående handsvett, det var min brors kompis som sade: ”shit vilka blöta händer”. Jag tyckte det var så pinsamt och kände mig äcklig och skamsen. Visst hade jag märkt att jag var väldigt blöt i händerna men jag visste inget annat än att jag trodde det var normalt.

Jag började försöka ta reda på fakta själv kring detta genom vänner som jag då kände tilltro till och förstod att alla inte har det som jag. Åren gick och jag hade skapat ett beteende som om jag lever med PTSD – utan nått traumatiskt som framkallat det – utan ”bara” min hemska handsvett. Jag har blivit sådan expert med mitt undvikande beteende att inte ens min familj och andra närstående märkt av min hemska hemlighet.

Handsvetten bränner ut mig känslomässigt. Ständigt känna att man måste ligga steget före för att undvika att hälsa på nya människor, eller för att röra vid vissa materiella ting som lämnar blöta märken efter sig. Jag spelade handboll i många år och led något enormt av att behöva tacka andra i laget för god match med mina dyblöta händer. Träna i grupp var otänkbart om man t ex ska utföra armhävningar med efterföljande blöta avtryck på golvet. Alla tänkbara vardagssituationer är en ständigt en kamp som leder till ångest och social fobi.

I arbetet undviker jag vissa arbetsmoment för att patienterna ska slippa komma i kontakt med mina äckliga händer (t.ex. vid en bältläggningssituation inom heldyngsvården). Att jag skall utföra en tvångsåtgärd mot en patient där stackaren ska behöva uthärda mina äckliga händer på sin kropp: usch vad hemskt det måste kännas utifrån patientens perspektiv! Att alltid behöva bära sin egen ångest för att sedan tänka hur andra måste uppleva mina äckliga händer gör saken ännu värre mentalt.

Jag har provat alla möjliga tänkbara behandlingsmetoder: den medicin som finns i tablettform (t.ex. Ditropan) ger kanske 20 % förbättring, men jobbiga biverkningar. Botulinumtoxin är det enda som faktiskt fungerar, men behöver behandling var 3:e månad för att vara fri från symtom. Den enda gången jag känner att jag kan uppnå en god livskvalitet och slippa ångestdämpande mediciner är efter behandling med botulinumtoxin.

Jag får ingen hjälp i mitt hemlandsting och måste betala 7000 kr (inkl medicin) var 3:e månad för att må bra. Må dåligt i det dolda eller bekosta behandlingen med dom pengar som jag egentligen inte har. Ju längre jag står utan min behandling så upplever jag att jag samlar på mig mer psykisk ohälsa. Det känns som jag ständigt lever med PTSD som jag beskrev tidigare, social fobi, ångest och på senare år OCD-liknade tillstånd med överdrivna duschar och handtvätt. Vad kan tänkas komma härnäst?

Jag tycker att alla människor som lider av Hyperhidros skall få rätt hjälp precis som vid andra sjukdomstillstånd. I slutändan kommer psykiatrin belastas om vi patienter inte får vård.