Stina, 36 år, läkare

Ett av mina första minnen är från mellanstadiet. Skolsköterskan frågar: ”är det inte jobbigt att ha sådär blöta händer?” Jag svarar snabbt, ”NEJ” och skäms ihjäl. Dans på gymnastiken. Gjorde allt för att slippa delta. Detta eviga avtorkande på jeansen. Som om det skulle hjälpa mer än några sekunder. Hur svårt det var att skriva prov. Vi skrev med blyerts. Pennan gled i handen och gjorde att jag skrev långsammare än långsammast. Det jag hade skrivit suddades ut av rinnande svett om jag inte aktade mig. Och då fick jag skriva om allting. 

När jag skulle ta i hand eller hålla handen antingen i en lek eller senare i livet vid en dejt, var alltid jobbigt. Jag våndades länge innan. Hade ofta jeans för att tyget var bra att torka av sig på strax innan jag skulle ta i hand. Men skulle jag hålla en längre stund i någons hand, så hjälpte inget eftersom svetten rann efter bara någon minut. 

Nummerlapp eller sedlar blev snabbt blöta och skörare papper smulades sönder på några minuter. Att inte ha strumpor på sig var en mardröm då det verkade trigga både hand – och fotsvett som ofta blev rinnande på bägge områden samtidigt. Dans eller yoga där man skulle vara barfota var omöjligt eftersom jag halkade på golvet. Ibland var man nära att göra illa sig. Men att hålla en position stilla i tex yogan var omöjligt. Jag hade därför alltid strumpor på mig och fick då kommentarer ”att vi ska vara barfota”, varpå jag svarade ”att jag är svettig och får bättre grepp med strumpor”. Detta kunde de dock inte förstå eftersom strumpor också kunde orsaka halka.

Det var mycket ursäkter för att undvika att låta händer eller fötter nudda någon annan. Jag torkade av mig, såg till att ha händerna fulla med saker för att slippa hälsa, höll avstånd mm. Tror att andra kunde uppfatta mig som avståndstagande p g a mitt handlingssätt, inte minst i dejtingsammanhang.

Från omgivningen märks inte sällan förvånade och ibland äcklande kommentarer. ”Varför är du SÅ blöt?!” ”Är du stressad?” ”Gud, är det där svett?!” Eller när jag var 20 år och jobbade på förskola och barnen sa: ”Jag vill inte hålla dig i handen för dina händer är äckliga.”

När jag pluggade till läkare och jobbade extra inom vården, uppstod flera praktiska problem. Att ta på mig handskar var en slags omöjlighet. Mycket stressande när jag skulle delta vid operation och var nervös av att bara den anledningen. Även jobbigt inför patienter när jag ska göra något ingrepp som kräver handskar och jag helt enkelt inte får på mig dem, blir stressad, och svettas då ännu mer och har ännu svårare att få på mig dem. Svårt att undersöka barn med kalla svettiga händer. De säger rakt ut: ”VAD ÄCKLIGT!”

Också jobbigt när man ska undersöka vuxna, t.ex. deras händer. Jag är rädd att de ska tänka att jag är nervös och inte kan något som läkare eftersom genomblöta händer tolkas som ett tecken på kraftig nervositet.

Min erfarenhet av andra som ser mig svettig är först chock/förvåning: ”OJ VAD SVETTIG DU ÄR!”, sedan feltolkning: ”Är du stressad? Lugna ner dig, du behöver inte vara nervös.”En annan erfarenhet är att omgivningen funderar på varför jag undviker fysisk kontakt. ”Varför?”.

Med tiden, särskilt efter många år av behandling med botulinumtoxin, då jag slipper överdrivna svettningar, så har det blivit lättare att hantera svetten i vardagen. Det är lättare att prata om problemet på ett avslappnat sätt. Det har dock tagit många år att komma dit, samt vetskapen att jag får behandling när jag behöver.

När jag påtalar hur besvärande det är för patienter med hyperhidros till mina kollegor inom vården blir det ofta mycket skratt och raljerande:

”Vad sa du? SVETTmottagning? HAHAHAHA.”

”Vadå, alla svettas väl?”

”Jag tycker inte att vi ska hålla på med kosmetik inom sjukvården. De får gå till det privata och betala ur egen ficka. Det finns faktiskt de som har CANCER! Man får prioritera.”

Jag blir nästan chockad över hur mina kollegor driver med patientgruppen (hyperhidros).

Ovanstående historia är fragment av det jag minns. Jag har ett annat förhållande till mina svettningar idag och jag är van vid det fysiska obehaget av att ständigt vara blöt. Jag vet också att jag kan få behandling när jag behöver. Alla har dock inte den möjligheten.

Jag tror att svettningarna har påverkat mig djupt och tagit mycket av min tid genom åren, men mycket har jag nog glömt bort vid det här laget.